 |
| |
 |
| |
|
|
| |
 |
 |
|
 |
| |
 |
innhästen är Finlands enda ursprungliga hästras. På de svårframkomliga skogsbetesmarkerna i norr har den under
seklens gång utvecklats till en trogen och uthållig kumpan, som är stadig på foten och med vilken man tryggt kan
både arbeta och utöva hästsport.
|
De gemensamma arbetsdagarna på åkrarna och i skogen och senare ute på trav-eller ridbanorna har gjort att finnhästen
blivit karakteristisk för finländskheten vid sidan av bastun och sisun. I Finnhästen kan man finna både ursprunglig,
rå styrka och lugn beslutsamhet – egenskaper, som finländaren har lätt att vidkännas.
Bevarandet av finnhästens aktning har dock inte alltid varit en självklarhet. I samband med att industrialiseringen och
världshandeln ökat, har man varit tvungen att kämpa på allvar för dess fortsatta bevarande. Stammen som uppgick till
nästan en halv miljon på 1950-talet, decimerades under ett par decennier till under 15 000. Även under de svåraste åren höll dock
Kungstraven sin ställning som Finlands största sportevenemang.
Då vi nu kommit in i det tredje millenniet har det kring Finnhästen uppstått ett tätt stödnätverk av föreningar och
privatpersoner. Tack vare nätverket har man inom travsporten etablerat tävlingar med en ungdomlig yttre fasad och med
betydande prispengar, t.ex. Olympiatraven. För ridhästen finns egna uppfödartävlingar och för arbetshästar finns nya
tävlingsformer, som mera bygger på teknik än på styrka. Samtidigt har antalet personer, som sysslar med Finnhästhobbyn
nu glädjande börjat visa en uppåtgående trend.
Målsättningen för alla finnhästorganisationer är att kunna trygga framtiden för Finnhäststammen, vars antal idag uppgår
till 20 000. För att kunna ro den här intressanta och krävande uppgiften i hamn krävs det ständigt nya människor, som
förenas av en gemensam högaktning av vår egen hästras mångsidighet och självständighet.
|
|
| |
 |
|
| |
|
innhästen är en mångsidig univer- salhäst. Den är medelstor, har god resning och är ganska stadig. Huvudet är torrt
och rakt, halsen rätt stadig och kroppen är rund, lång och välproportionelig. Benen är torra och kraftiga och hovarna
välskapta. Till sin natur är finnhästen samarbetsvillig, driftig, ödmjuk och försöker alltid göra sitt bästa. |
|
| |
|
Den har ett pålitligt utseende och en klar könskaraktär.
Finnhästen ska inte ha ett konvext och avlångt
huvud, eller långa och spetsiga öron, som sitter
nära varandra. Den har inte svanhals eller ett rakt
kors med hög svansrot.
Finnhästen förädlas till trav-, rid-, arbets-och
småhäst. Hästen bör till sin typ lämpa sig för den
inriktning, till vilken den klassificeras för avel som i
stamboken. Stamboksföringens ändamål är att styra
aveln och uppfödningen mot rasspecifika,
prestationsdugliga brukshästar, som är lätta att
hantera och som är vigulanta, uthålliga och friska.
|
|
Foto: Erik Widén |
Arbetshästen är bastant. Den har en lång och djup bål. Den är ofta även grovt byggd. För att ett sto eller en hingst skall kunna
godkännas som en arbetshäst måste den i dragprovet klara av åtminstone fem trappor eller måste i körprovet nå upp till åtminstone
hälften av maximipoängen. Dessutom bör den klara av att skritta 1000 meter på 10.00 minuter eller snabbare. En hingst måste
dessutom klara av att trava 1000 meter på tiden 2.30 eller bättre. Av en arbetshäst krävs rena rörelser och god funktionsförmåga.
I dragprovet utvärderas även hästens dragstil.
Travaren är ganska lättbyggd, men är ändå muskulös, har ganska lång kropp och långa ben. Ett villkor för att en hingst eller ett
sto i stamboken skall klassificeras som en travare är att hästen uppfyller travresultat- och/eller avelsindexkraven, som bestämts
av avelsutskottet i Finlands Hippos r.f. Hingstarna bör som 4-åriga klara av att trava 1600 meter på 1.33,0 eller bättre och
vinstsumman de travat in bör vara minst 3500 eur. Som 5-åriga bör de klara av att trava på 1.31,0 eller bättre och vinstsumman
måste uppgå till minst 7000 eur. För äldre än 5-åriga hingstar gäller gränserna 1.28,0 och 14 000 eur.
Ridhästen har god resning, lång hals och kroppen är inte så lång. Den har ett litet huvud, en liggande bog och en tydlig manke.
För att en hingst eller ett sto skall upptas i stamboken måste den klara av ett dressyrprov, ifall den inte tidigare har placerat sig
minst på prispallplats i någon nationell rid- eller spannkörningstävling av lätt B-klass. Dessutom måste hästen få godkänd
bedömning för såväl hopp- som ridbarhetsegenskaper och dess gångarter måste vara rena. Ett sto kan även upptas i stamboken
enbart på basen av ridbarhetsprovet och gångartsbedömningen.
För att klassificeras som småhäst får en Finnhästhingst eller ett -sto till sin mank- och korshöjd vara högst 148 cm. Hästen måste
i ridbarhets- eller körbarhetsprovet få minst 10 poäng för att kunna upptas i stamboken. Vid stamboksbedömningen fäster man
vikt vid hästens yttre proportioner samt vid dess lynne, lydighet och samarbetsvillighet. | |
|
| |
 |
|
| |
|
inland har man under ett par tusen år tytt sig till hästen för att kunna transportera människor och varor.
Därom förtäljer otaliga fynd i myrar och gravar, som innehållit hästskor samt delar av redskap som använts till att
köra eller draga med. |
|
| |
I Finland önskade man sig framför allt av hästen att den hade ett gott lynne och ett framåtdrivande steg, ty avstånden var långa
och vägarna, framför allt i inlandet, sällsynta. På 1300-talet byggdes längs med vägarna särskilda härbärgen, som erbjöd nattlogi
och hästskjuts åt privata resenärer. I början av 1600-talet skapade man av dem en enhetlig gästgiverirörelse, som verkade i 300 år
(1650-1950). Som mest körde man med gästgiverirörelsens hästar över 700 000 skjutsar per år. Gästgiverierna befann sig på 10-20
kilometers avstånd från varandra. I allmänhet fanns det två hästar i varje gästgiveri och skjutsarnas antal uppgick till 2-4 per dygn
.
Med släde eller vagn blev skjutsarnas längd i medeltal 40-160 km per häst. Hastigheten var redan i början av 1800-talet
förutbestämd till exakt 10 km i timmen. En god körkarl höll dock ett öga på passagerarna och ifall de somnade så lät han hästen
promenera.
Samtidigt med gästgiverirörelsen använde man sig
naturligtvis också av finländska hästar i lantbrukens åker-
och skogsarbeten, samt för serviceuppgifter i städerna,
som hela tiden växte i storlek Skogsarbetsplatserna eller
”savottorna” gav varje vinter arbete åt över 100 000 män
och åt 40 000 – 50 000 hästar ända fram till 1960-talet.
I städerna var olika typer av hyres- ochtransport-
körningar betydande uppgifter för hästkarlarna.
I Aamulehti-tidningen, som utkom den 5.3.1907, erbjöds
t.ex. i Tammerfors, Finlands näst största stad, arbete åt
allt som allt 400 hästkarlar. Det gällde körning av
brännved från Urjala, som låg 50 km från Tammerfors.
På motsvarande sätt sysselsatte sig i Tammerfors
centrum uppemot 300 registrerade expresskuskar med att
skjutsa kunder. |
|
Murto |
Redan i nationaleposet Kalevala finns det teckningar om det finländska hästsportsutövandet. I dess dikter har ”Joukahainen”
två hingstar: ”Den ena lämpar sig bättre för att springa, den andra är vild på att draga”. I början av 1800-talet, då Kalevala
sammanställdes var dock hela Finnhästens existens hotad. Problemen var en följd av den kraftiga exporten och av att den ryska
armén tog hästar
För att stimulera uppfödandet av finntävlingshästen föreslog professor G.W.Sjöstedt på 1860-talet att staten skulle införskaffa
avelshingstar av finländsk ras och att man i samband med hästmarknader skulle arrangera offentliga tävlingslopp. Han tänkte sig
att resultaten i tävlingsloppen samtidigt skulle tjäna som mätare av avelshingstarnas prestationsförmåga. Kronhingstar eller
avelshingstar, som ägdes av staten, hade man redan år 1835 placerat ut i Södra Finland för att bättra på häststammen. Enligt
Sjöstedts rekommendationer utökades deras antal. Samtidigt ville några godsägare korsa Finnhästen med Norfolktravaren och
med Orlovtravaren för att förbättra Finnhästens snabbhet. Andra ville igen korsa den med Ardennerhästar och Percheroner för
att få bättre arbetshästtyper.
Med privata medel hade man även allt sedan början av 1800-talet finansierat tävlingslopp ute på isen och de blev mycket
populära. De första allmänna travtävlingarna, där tidtagningen skedde med en sekundameter, hölls i Viborg i juni år 1862.
Sekundametern visade åt segraren, Adam Lipponens sto, kilometertiden 2.10,0. Sträckan som Lipponens sto travade var
sammanlagt två verst eller 2138 meter.
Den samhälleliga diskussionen om renavel ledde år 1905 till senatens beslut att öppna en egen stambok för finnhästen.
Målsättningen med detta var ”att med hjälp av principerna för renavel utveckla en inhemsk hästart, som lämpade sig för landets
förhållanden och i främsta rummet för lantbruksändamål”. För att upprätthålla stamboken anställde man vid Lantbruksstyrelsen
en hästvårdsinspektör. Enligt det nya direktivet upprätthölls stamboken för hingstar av staten fr.o.m. år 1907, medan ansvaret
för stons stamböcker överfördes till de lokala hästavelsförbunden.
Under det första året upptogs i stamboken 113 hingstar. Deras identitetsnummer, namn, födelsedatum, mankhöjd, färg och all
tänkbar information om släktförhållanden och ägare upptecknades i boken. Som nummer 1 registrerades hingsten Ukonpoika från
Limingos hästavelsförening.
Medelhöjden av alla de år 1907 godkända hingstarna var 153 cm och längden 161 cm. Med hälften av hingstarna hade man satt
nya rekord på travbanorna. Till sin färg var de nästan alla fux: de bruna var bara 8 till antalet och i praktiken fanns det inte
individer av annan färg, så som svarta. Enligt senatens beslut hade man nämligen bestämt att ”till pälsen vita, gråa, isabellfärgade eller brokiga inte fick upptas i stamboken.”
År 1970 avstod staten helt och hållet ifrån att upprätthålla stamboken. Uppgiften övertogs av Finlands Hippos r.f., som ville att
alla hästar skulle antecknas i ett register. Samtidigt delades Finnhästens stambok upp i fyra olika delar, som ännu också är i bruk:
arbets-, trav-, rid- och småhästar. |
|
|
| |
 |
|
| |
 |
n god arbetshäst är till sitt lynne lugn och klartänkt och lätt att handskas med. Den är smidig, lätt och känslig att köra.
Att förflytta sig bakåt är inte heller något problem för den. Om kusken avlägsnar sig från närheten av arbetshästen står
hästen lugnt kvar oberoende av var den är. Vid behov klarar den även av att koppla av på oroliga ställen. |
|
| |
Den rör på sig bara på befallning och fungerar vid behov enbart på röstläten. En god arbetshäst är som dragare lydig, har sisu
och ger inte upp så lätt. Vid rätt behandling så utför den med nöje alla uppgifter den getts.
Det finns en hel del historier kvar om finnhästens modighet i kriget. Över 20 000 hästar kom aldrig mera hem igen, men av dem
som återvände släpptes en del lösa redan på järnvägsstationen. Förunderligt bra kunde de hitta tillbaka till sina hemstall, som
de lämnat för flera år sedan.
År 1997 reste man i Östermyra en egen staty över krigshästarna. Skulpturen som är av naturlig storlek har gjorts i brons.
Den omges på bägge sidor av reliefer, som avbildar Finnhästens mångsidiga och tjänstvilliga natur.
Finnhästen som kan användas för många olika ändamål är en utmärkt fritidshäst. Även de individer, som till sin exteriör främst
är travare eller ridhästar, kan vid behov med lätthet även dra ett lass med stockar, eller kan fungera som körhästar (draghästar)
för ett bröllopsspann. I bästa fall har en och samma häst klarat av att tävla på en travbana både med sulky och i travritt (monté),
stått för ett galopprekord, varit med om internationella tävlingar i spannkörning, deltagit i tävlingar i skogsdrev och brukskörning,
varit med i nationella tävlingsklasser i hinder- och fältritt, samt varit med om teaterföreställningar och har verkat somvandringshäst.
Ett gott exempel på en sådan här tillförlitlig fritidshäst är hingsten Murron Valo. Den föddes till travare, men slutade som en
stamboksförd representant för ridhästlinjen.
”Valo lämpade sig inte för travbanorna, fastän hans broder hade ett ganska gott renommé” avslöjar Elina Vähäkangas
småskrattande. ”I ett kvalificeringslopp blev tiden 1.40,0. Efter det började jag planera en bana för honom som enbart ridhäst,
eftersom han åtminstone hade en lämplig exteriör (kroppsbyggnad) för det ändamålet. Då Valo skickats för skolning till ett pro
insåg jag att inte heller dressyr var dess egen gren. För det var Valo alltför flink. På hinderbanan var dess livlighet dock till nytta
och här klarade sig även Valo fint. Tillsammans med Minna Nikmo uppnådde han under en och samma säsong 15 nationella
pallplaceringsplatser. Tre av dem var i fälttävlan, resten i hoppningar. Själv har jag fått njuta av den goda och professionella
grundskolningen i och med att Valo är så lätt att framföra och rida.”
Då Valo efter tävlingssäsongens slut återvänder hem för vintern har han främst använts till lätta körningar med kärra och släde.
Under tider då marken är fri från snö förtjänar Valo sitt levebröd vid bröllopskörningar. Under vintern fungerar han som skolhäst
vid skolningskurser för skogsarbetskörningar. Vähäkangas har vis av tiden beslutat att platsen för hennes häst är skogen:
”Här blickar inte Valo hela tiden åt sidan, utan står lugnt och väntar på vad man till näst önskar sig av honom.”
|
|
|
| |
 |
|
| |
 |
en största användningen av Finnhästen är idag för trav. En Finnhäst, som klarar av att trava en kilometer under tiden
1.20,0 kallas för en supertravare. Den första som klarade av trava sig till den här skaran var hingsten Viesker år 2002. En
intressant detalj i Vieskers rekordlopp var, att det gjordes på dagen exakt 73 år sedan den förra drömgränsen underskridits. |
|
| |
Den 13.7.1929 klockades nämligen travkungen Murto som första finnhäst för en tid som krävdes för att få kallas stjärntravare,
d.v.s. en tid under 1.30,0. Sedan Murtos tider har stjärntravarnas antal förstås ökat ”explosionsartat”, men ännu idag anses en
häst som klarat av att trava under 1.30 för en god häst. I slutet av 30-talet fanns det sammanlagt sex stycken stjärntravare och i
slutet av 50-talet var varannan Finnhäst det.
Den otvivelaktigt största höjdpunkten för Finnhästtravarna är tvådagarstävlingen Kungstravet, som arrangeras årligen och på
olika orter. Man har med undantag av krigsåren årligen tävlat i Kungstraven sedan år 1924. Det är en massiv folkfest, som under
ett och samma veckoslut lockar till sig över 50 000 människor. Sedan år 1948 har hingstarna och stona tävlat i sina egna klasser.
Stona tävlar om titeln ”travdrottning” och hingstarna om titeln ”travkung”. Före år 1948 kröntes ett sto till travkung sammanlagt
fem gånger. Efter det här ändrades reglerna så, att ifall ett sto löpte en bättre sammanlagd tid i tävlingarna än en hingst, kunde den
trots de skilda klasserna krönas till travkung. Så gick det även år 1956, då stoet Suhina med sin sammanlagda vinnartid besegrade
kungsseriens segrare. I dag gäller inte regeln, man kan bara kröna en hingst till travkung. I Kungstraven testas hästens psykiska
och fysiska uthållighet, då man under två dagar tävlar på tre olika sträckor 2100 m och 1609 m. Kungstraven, som bara är öppna
för hästar som hör till stamboken, har haft en stor betydelse för Finnhästens aktning och förädling.
Oberoende av vilken mätare man använder sig av, är hingsten Viesker den mest framgångsrika Finnhästen. Den vann åren
1996-2000 med Kaarlo Ahokas vid tömmarna Kungstraven fem år i följd och var den första Finnhästen, som underskred
kilometertiden 1.20,0 (1.19,9a år 2002). Under sin 10-åriga karriär ställde Viesker upp i 169 lopp. 136 stycken eller 80 % av dem
slutade i seger för Viesker.
En tävling som påminner om lätt lantbruksarbete kallas för brukskörning. I den så gäller det att med flakkärror att klara av olika
parkerings- och ryggningsuppgifter på en slalombana. Kärrorna har inga sidoväggar på flaket eller några bromsar och banan
befinner sig mitt ute på en öppen åker, dit man hämtat allt möjligt som hästen kan förundra sig över såsom traktorer och husdjur.
Enligt Arbetshästföreningen finns det fortfarande ca trettio stycken hästburna skogsarbetare, men för ingen av dem är det fråga
om en huvudsysselsättning. Å andra sidan tillverkar man ännu redskap för detta ändamål, beroende på att en liten och ivrig grupp
hobbyutövare går in för att bevara traditionerna och för att kunna mäta sina kunskaper ordnar de årligen tävlingar i skogsarbets-,
bruks- och plogkörningar med häst.
I jämförelse med travsporten har ridningen i Finland utvecklats betydligt långsammare och i mindre skala. År 1936 fanns det i
Finland endast 13 stycken ridföreningar och ännu år 1970 inte flera än 45. En markant tillväxt skedde först i början av 80-talet,
då föreningarnas antal steg till över 100 och man arrangerade ca 50 st. ridtävlingar. Idag finns det över 100 000 utövare av ridsport
och man arrangerar årligen flera hundra ridtävlingar i olika grenar. Finnhästen har dock alltid haft sin egen uppgift som ridhäst.
I Finland var många vägar ända till slutet av 1800-talet i så dåligt skick att man kunde ta sig fram på dem enbart ridande till häst.
Då man öppnade en stambok för den småväxta universalhästen på 1920-talet, så väntade man sig att den främst skulle fylla
arméns ridhästbehov.
Då det emellertid verkade som om stamboken för universalhästar inte uppnådde sin förväntade popularitet började man för att
locka till sig nya utövare av ridsporten i samband med travtävlingar även arrangera galopptävlingar. I statens galopptävlingar
gjorde hingsten Polle 3064 på 30-talet den bästa kilometertiden: 1.20,4.
Då man återupplivade galopptävlingstraditionerna i slutet av 1980-talet var segrartiderna fem sekunder bättre.
Det inofficiella finländska rekordet i grenen innehas av Tähti-Vire, som år 1988 klockades för tiden 1.15,0 på Vermo travbana.
I lokala travtävlingar har man nuförtiden ca 10 galoppstarter om året.
I stamboken för R-hästar år 1971 och aveln av den finska ridhästen började, anslöt sig Ryttarförbundet till utvecklingsarbetet
genom att grunda en poängtävling, som gick under namnet ”Polles Pokal”. I den utdelades varje år ett vandringspris åt den häst,
som fick de högsta placeringspoängen i de nationella hopptävlingarna. Hästen fick vandringspriset, som bar tävlingens namn,
till sitt förfogande för ett år. Till slut så erövrade Veikko Heikkilä redan år 1975 vandringspriset för gott, efter att ha vunnit tre år i
rad. Ingen mäktade något mot hans Heli-valack: den kvarstår i historieböckerna som en makalös hoppare, för vilken inte ens
155 cm höga hinder i omhoppningen var för mycket. Samtidigt med Polle-Pokalen grundades en egen förening till stöd för
Finnhästens användning som ridhäst, Suomeratsut r.y. Föreningen strävar till att få yrkesryttare intresserade av Finnhästen och
till att höja på dess skolningsnivå. Med stöd från Finlands Hippos skapade man för finnhästen egna tävlingsklasser med
ansenliga penningpriser -armén red och hoppade mycket med Finnhästen. Det föll sig helt naturligt att fälttävlan och hoppningen
passade bäst som ridsportgrenar för dem.
I hinderritt är höjden på hindren i ”Prix de Finland Hippos”-klasserna 100-110 cm, förutom i den sista deltävlingen av
mästerskapen där den är 120 cm. I alla öppna tävlingsklasser deltar årligen två till fem Finnhästar, som även hoppar på 130 cm:
s banor. En sådan känd hopphäst är t.ex. hingsten Samuli, som också deltagit i uppvisningsklasserna vid Helsinki International
Horse Show. Evenemanget, i vilken även ingår en deltävling i världscupen i hinderritt, är årets viktigaste händelse inom
hästsporten i Finland.
Finnhästens bästa egenskap i hinderritt är dess pålitlighet. Det är ytterst sällan som den vägrar och kan oftast själv välja plats
för avstamp, fastän ryttaren bara passivt skulle sitta på dess rygg. Finnhästens ärlighet gör också att ansvaret, för hur krävande
uppgifter ryttaren vid olika tillfällen ställer åt sin ridhäst, faller på ryttarens axlar.
Den största delen av de 200-240 Finnhästarna, som deltar i nationella tävlingar är även med i dressyr. Detta faktum är säkert
överraskande för den äldre generationen, för ännu i början av 80-talet fanns det knappt om ridhästar, som hade god resning och
till sin framdel var lätta och som var smidiga i sina rörelser. Förädlingen av typen och rörelserna har dock lyckats såpass bra, att
ett flertal Finnhästar kan ställa upp i krävande och öppna tävlingsklasser.
Den största delen av Finnhästarna tävlar främst i nationella tävlingar av lätt A-klass, där regelbundet 30-40 deltagare ställer upp.
Det är svårt att uppskatta antalet tävlingshästar på förenings- och lokal nivå, då det sammanlagt finns 3000-4000 Finnhästar, som
används inom ridningen. Endast en del av dem är upptagna i stamboken för ridhästar.
En stor del av Finnhästarna har relativt låga och jämna rörelser. För en nybörjare är det lätt att sitta på dem: det här är också en
orsak till att finnhästarna lämpar sig som ridskolehästar. För skolnings- och terapiändamål används idag uppskattningsvis 1000
finnhästar.
På 1990-talet uppkom i Finland i kölvattnet av Europa även en marknad för stall, som specialiserat sig på ridvandringar eller
randonneer. En del av dem använde islandshästar, men majoriteten av dem har som dragplåster för ridvandringarna den
ursprungliga finnhästen eller den finska småhästen. Ett varv på 160 km avverkas på fem dagar. Under rutten rider man upp och
ned för branta dalgångar, korsar floder vadande, och galopperar t.o.m. 10 kilometer långa etapper i ett sträck. Enligt Patosalvi
själv, som deltar som guide under färderna är Finnhästens trumfkort det, att den är så säker på sina steg, samt att den är uthållig
och lugn, samtidigt som den är psykiskt alert. Patosalmi bekräftar att ”Finnhästen inte är rädd för något, men håller hela tiden ett
vaksamt öga på sin omgivning”. I Södra Finland finns det många företagare som under namnet randonneer säljer kortare, ett par timmar långa terrängridningar.
Bland de finska småhästarna hittar man till sin natur både lugnare individer, som lämpar sig för yngre hästsportutövare, samt
livligare tävlingshästar. I Finland finns det ett tiotal hästuppfödare, som fokuserat sig på den här avelsinriktningen. De kompakta
och proportionerliga småhästfölen är mycket efterfrågade, även på grund av den orsaken att det årligen föds bara 30-40 stycken av dem. |
|
|
| |
 |
|
| |
|
en faktor, som allra kraftigast lett till att efterfrågan på Finnhästar vuxit är dess funktion som en fritidshäst för hela familjen. Tack vare sin historia lämpar sig den inhemska hästrasen utmärkt även för bondgårdsturismens olika behov:ridvandrings-
turer, bröllopskörningar, upplevelseturism i form av ”savotta”-skogsarbete eller simturer med häst, samt höarbete. |
|
Allt kan göras med en och samma häst. I och med att turismen har ökat har även Finnhästens export börjat växa till sig kraftigt.
Information om finnhästen förmedlas till den stora allmänheten på många olika sätt. Finlands Hippos, som fungerar som
centralorganisation för hästavel, upprätthåller ett register och stamböcker över finnhästen. För att stöda Finnhästens
marknadsföring och tävlingsmöjligheter har man sedan början av 1970-talet grundat fyra föreningar, som alla specialiserat sig
på sina egna gebit. Suomenratsut ry är en förening som befrämjar användningen av Finnhästar i ridningen. I föreningen finns
1600 medlemmar, vilka som en medlemsförmån får publikationen ”SuoRalla”, som är en journalliknande tidning och som utkommer
fyra gånger om året. Finnhästförbundets önskan är att öka på Finnhästens uppskattning och dess användningsformer, samt att
kunna säkerställa bevarandet av dess nuvarande släkter och avelslinjer. Till Finnhästförbundet hör 270 medlemmar. De kan läsa
om olika finnhästevenemang i tidningen ”Suomenhevonen”, som utkommer fyra gånger om året.
Verksamheten i Finlands Arbetshästförening riktar in sig på aveln, uppfödningen och användningen av en arbetshästvariant
av Finnhästen. Föreningen har 600 medlemmar och den ger ut ”Arbetshästtidningen”, som är av formatet A5 och utkommer fyra
gånger om året.
Finlands Småhästförbund arbetar med att bevara den finländska småhäststammen och med att öka dess publicitet.
I föreningsregistret finns 30 medlemmar. De får vid behov information om föreningshändelser via medlemscirkulär.
Föreningarna verkar i nära samarbete med Finlands Hippos vid årets viktigaste finnhästevenemang, såsom vid Kungstraven,
vid Finnhästarnas Kungsritt och vid de nationella lantbruksmässorna ELMA. Alla funktionärers gemensamma önskan är,
att vardagen även i fortsättningen förgylls av en vän, som alla kan vara stolta över: en äkta Finnhäst av ursprungsras.
Här kan du läsa mer om Finnhästen http://www.hippos.fi
|
 Här finns en utskriftvänlig PDF |
|
|
|
|
 |