| |
 |
| |
 |
 Här finns en utskriftvänlig PDF |
|
| |
 |
rån vår presentation av det Nord iska Kallblodet historia kan vi erinra oss om att det historiskt funnits ett intresse
av att ha en snabb (släd)travare hos olika grupper i samhället. Tidigt fanns t ex präster, läkare och rikare män vars
intressen styrdes delvis av behov i yrket delvis av fåfänga. |
|
Under 1800-talet ville köpmän, militär, adel och industrimän äga snabba travare till de olika lokalatravtävlingar som arr-angerades runt om i Norden. Hos dessa grupper fanns direkta kopplingar mellan hästhållningen för olika närings-verksamheter och hästar för tävlingslusten. Dessa intresse-nter var inte alltför entusiastiska inför användningen av tyngre hästar. Travarna återfanns ofta bland utvalda ex-emplar av lanthästar som t ex avlats fram hos mer betyd-ande skjutshållare. I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) finns beskrivningar om kapplöpning med hästar på isen. Det var enligt Olaus Magnus en etablerad sed att tävla med de vackraste och snabbaste hästarna i ”offentliga” tävlingar. Hästarna bör ha varit så kallade släd-travare, dvs. lanthästen. Därmed kan tävlingar och trav-former dateras före Olaus Magnus.
|
|
|
Släden var ett viktigt fordon för de färder som nödvändiggjordes när konungen och konungens män skulle besöka och kon-
trollera rikets olika delar. Vi är då med säkerhet bakåt i tiden före 1300-talet. I allt väsentligt var det lanthästen som utförde dessa uppgifter. Förhållandena var i stort desamma i hela Norden. Slädtravaren finns beskriven bland pilgrimer under kristnandet av Sverige, vilket dateras till år 1000 och tidigare.
Mot denna bakgrund kan vi hävda att lanthästen användes som kör- och skjutshäst (travare) från vikingatiden och framåt.
Men, lanthästen var också den häst som armens ryttare fick hålla sig med. Historiskt sett är därför dagens kallblodstravare till sin
grundtyp mycket lik Lanthästen, dvs den klassiska kör- och ridhästen i Sverige. |
 |
| |
 |
|
| |
 |
 |
i ska här mer specifikt studera Kallblodstravaren,
som sedan 1964 är en egen ras. |
|
|
|
|
|
|
| |
 |
|
|
| |
|
|
|
|
| |
 |
fter att ha läst en mängd olika litteratur om hästens historia och roll, särskilt i Norden, tycker vi oss ha engod grund att
påstå att den nordiska lanthästen är den äldsta travarrasen i världen. Just benämningen travarras sker med betoning
på förflyttningsformen trav, travegenskaper och användning av just dessa travegenskaper. |
|
| |
Alltså, en mer generell ansats än trav endast relaterad till travtävlingar i den moderna form som vi nu har. Vi skiljer
alltså mellan två aspekter på trav och rasers travegenskaper.
En aspekt är i vilken mån trav och travegenskaperna hos hästrasen är ett eftertraktat förflyttningssätt. Skritt och trav är närbesläktade och kräver i stort samma grundanlag och fysi-onomi vilket skiljer sig från galoppen som förflyttningssätt.
En annan aspekt är när trav i sig blir en ordnad tävlingsform i
mer formell mening. Vi hävdade inledningsvis att lanthästen är
den tidigast kända travarrasen och att lanthästens historia i
mångt och mycket är grunden till travet som sport i de nordiska
länderna. Låt oss fundera vidare på detta påstående. Vi tror att
hästens förmåga att dra under skritt och trav fick särskild
betydelse i det nordiska klimatet i och med att släden uppfanns.
Fynd av slädar (liknande dem som används ända in på 1900-talet)
med tillhörande hästar kan dateras till åtminstone vikingatiden
(800 år e. kr.). Denna period kännetecknas ju också av ökade |
|
|
| |
reseaktiviteter, vilket gör att vi kan anta att snabbare framkomst prioriterades. Handel, som innebar transporter, skedde troligen
redan då mellan Sverige och Norge där också Norges isfria hamnar var begärliga. Fördelen med släde på snö och is upptäcktes
nog tidigt. Det är omvittnat av europeiska resenärer, under medeltiden och senare, att färd med släde är betydligt behagligare
och snabbare än färd med vagn eller på rygg. Detta understryker tydligt hur slädtravaren fascinerar och lockar människor. |
|
|
| |
 |
|
| |
|
|
 |
nder slutet av 1700-talet och början på 1800-talet anordnades travtävlingar på isarna i vikar bl.a i Stockholm, Göteborg och
Christiania (Oslo). Dit kom hästar från hela Norden för att tävla. Detta var en naturlig följd av den tilltagande urbanisering
som följde på industrialiseringen. Köpmän och andra herremän, som antingen drev verksamheter med hästar som |
|
transportmedel eller hade råd att hålla egna hästar, drevs av tävlingslusta. Denna fick sitt utlopp i kraftmätningar på nämnda isar.
Mer formella former av travtävlingar uppstår ungefär samtidigt i början på 1800-talet runt om i världen. I Sverige anordnades vad
vi kan kalla för en mer officiell travtävling i Östersund år 1832 dvs. ungefär samtida med mer ordnade travtävlingar i Christiania.
Som ett exempel kan nämnas att brukspatron Wegelin år 1829 av J. Meyer, Christiania, köpte den då redan välkände stortravaren
Sleipner Varg. Denna Sleipner Varg var av Gudbrandsdalsk ras (norskt kallblod) och 10 kvarter och 2,5 tum över manken. Detta var
troligeni norskt s.k. bandmål vilket kan översättas till ca 152 cm i stångmått, dvs. en för tiden tämligen stor häst. I medeltal för flera
lopp (ca 1200 fot) klockades Sleipner Varg till en genomsnittlig kilometertid av ca 1 minut och 36 sekunder motsvarande en fart av
drygt 37 km/tim. En imponerande snabbhet som kom att presteras på tävlingsbanor av de bästa kallbloden först under 1930-talet.
Närvarande hästkännare delade uppfattningen att då kända amerikanska och engelska travare på denna korta distans skulle ha
besegrats av Sleipner Varg, men troligen också slagit densamma på längre distanser.. Närvarande hästkännare delade upp-
fattningen att då kända amerikanska och engelska travare på denna korta distans skulle ha besegratsav Sleipner Varg, men
troligen också slagit densamma på längre distanser.
När behovet av fler och bättre hästar blev alltmer påtagligt under 1800-talets mitt framfördes från officiellt håll travtävlingar som
ett viktigt medel för att utveckla det nordiska kallblodet. Travtävlingar ansågs vara en form av test på hästens rörlighet och
duglighet och därmed en grund på vilken urval för avel kunde göras. Hästarna var utspridda över landet i relation till platsspecifika
behov: för skjutsverksamhet, jord- och skogsbruk, samt militärväsendet. Därför blev travtävlingarnas organ-isationer för detta
också spridda över landet.
En mer renodlad travarras, utgående från det nordiska kallblodet, kan sägas ha sitt huvudsakliga genetiska ursprung från den
norska uppfödningen. Skjutshästen, en lättare kallblodstyp med påtaglig travarförmåga dom-inerade uppfödningen i Norge fram
till mitten på 1800-talet. Norge, bland annat en stor exportör av kallblod till Sverige, påverkades dock av utvecklingen i jord- skogs-
och militärbruket som krävde en tyngre häst. Lösningen i Norge blev en i praktiken uppdelning av en något tyngre typ, Dölen med
D-märkning, och en lättare typ med T-beteckning. Den förste T-hingsten blev Kvikk II, född 1880, men den lättare travartypen var
i praktiken redan etablerad sedan länge bland skjutshästuppfödarna.
I Sverige upphörde uppfödningen av en lättare typ i praktiken helt ca 1860. Sedan kom en kort period av uppfödning av lättare
travartyp i dyningarna av totalisatorns etablering sent 1920-tal och 1930-tal. Denna period blev dock kort och kallblodstravaren
etableras som ras i Sverige (liksom i praktisk avel) först i mitten på 1960-talet. Finnhästen renodlas från början av 1900-talet.
Om vi tar oss friheten att generalisera och fokusera är det uppenbart att travsporten har sin bakgrund i människans eviga drift att
tävla, visa upp sig och vara bäst. Detta för oss, och hästen som tävlingsindivid, enligt ovan tillbaka till forntid. Exakt när och hur
olika former av travtävlingar blir mer spridda är svårare att fastlägga. Med tanke på Olaus Magnus beskrivningar, människors
behov och drift att ständigt tävla och slädarnas befintlighet redan på 800-900-talet kan vi förmoda att kraftmätningar i trav mellan
lanthästar utvecklades samtidigt med slädbruket generellt.
Travtävlingar i informella former har därför funnits i kanske 1000 år och då med den nordiska lanthästen mellan skaklarna och
framför släden. Släden var också fordonet för de mer formella travtävlingar som tog form i både Norgeoch Sverige under början
av 1800-talet; senare i också i Finland. Kappkörningar med vagnar daterar sig med visshet till antiken, men då var det galopp
som gällde. En andra viktig rot för dagens popularitet och stora spridning hos den nordiska allmänheten kan hämtas från följande
faktum. När behovet av fler och bättre hästar blev alltmer påtagligt under 1800-talets mitt framfördes från flera håll travtävlingar
som ett viktigt medel för att utveckla den nordiska lanthästen. |
|
Travtävlingar ansågs vara en form av test på hästens rör-
lighet och duglighet och därmed en grund på vilken urval
för avel kunde göras. Tillsammans med olika premier och
utmärkelser skulle detta leda till att hästägare skulle bli
motiverade att vara mer selektiva i aveln.
Eftersom lanthästen var ”varje bondes egendom” kunde
en sådan spridning åstadkommas främst genom att göra
travtävlingar lockande och tillgängliga för just denna mål-
grupp. Vi bör här notera skillnaden mot t ex galoppsporten
som styrdes av helt andra syften och var den rikemannens
domän och därför koncentrerad både till plats och till en
snäv målgrupp. Lanthästarna var utspridda över landet i
relation till platsspecifika behov inom jord- och skogsbruk
samt militärväsendet. Urbaniseringens första skeden hade
inneburit en första koncentration till regionala centra.
Dessa faktorer talade för anordnanden av travtävlingar i
samband med marknader, men också i särskilt ordnade
företeelser på isar i nära anslutning till olika centra. |
|
|
|
Tävlingarna fick därmed en folklig och regionalt spridd förankring styrd av ovan nämnda behov samt tillgänglighet på hästar och
publik. Relationerna mellan tävlande ekipage och publik torde ha varit både täta och nära. Under 1800-talet bestod hästmaterialet
i allt väsentligt av kallblodsraser och till viss del av blodskorsningar, dvs. mellan kallblodsraser eller kallblod korsade med någon
varmblodsras.
En djupare insikt i detta resonemang om lanthästens historiska roll och kulturella förankring tror vi är betydelsefull. Detta inte bara
som kunskap om vår historia allmänt utan också för att få sammanhang och perspektiv på kallblodstravarens ursprung, förut-
sättningar och roll fram till nutid. Lanthästens förmåga att fungera med kraft, rörlighet och uthållighet i skritt och trav medför en
mångsidig användning som rid- kör- last- och dragdjur. Denna mångsidighet sätter lanthästens betydelse och roll i ett betydligt
bredare perspektiv än bara travsporten och tävlandet som sådant.
Travsporten fick dock ingen riktig fart förrän totalisatorverksamheten gjordes tillåten och möjlig i början på 1920-talet. Men, det
är nog uppenbart att den snabba och spridda effekt toton fick på tävlingsverksamheten till stor del kan förklaras av den nordiska
lanthästens kulturella och historiska bakgrund. Lanthästens historik och position i Sverige och Norge är troligen unik och därför
en grundläggande förklaring till travsportens position, utveckling och spridning i norden.
Varmblodstravaren kan, för svensk och norsk del, sägas ha blivit inbjuden till ett dukat bord. Detta faktum förtar dock inte varm-
blodstravarens stora betydelse för den fortsatta utvecklingen av travsporten i Sverige. Men, historiken och de olika drivkrafternas
betydelse och roll måste klarläggas och hållas isär. Utvecklingen av travsporten, särskilt då dess rötter, skiljer sig alltså i grunden
från den amerikanska. Hästens kulturella och praktiska roll, och därmed förankring i de breda folklagren, skiljer sig väsentligt
mellan de nord-iska länderna och USA. Vi ser därför också en avsevärd skillnad i travsportens folkliga spridning mellan USA/-
Canada och de nordiska länderna.
|
|
|
| |
 |
|
|
| |
|
 |
allblodstravaren och Finnhästen är idag etablerade och omtyckta som ingredienser i travsporten;i Finland dominant,
stor i Norge och minst i Sverige. Kallblodstravaren och Finnhästen expanderar numera också påtagligt inom alla sporter
och aktiviteter som involverar hästar. Registrerade kallblod inom ridsporten ökar starkt procentuellt men också inom nyare |
aktiviteter som westernridning och dressyr.
Hästarna måste vara fullt trygga och pålitliga. I stallet sitter bokstavligen talat gravt handikappade människor i rullstol under hästarnas magar i gången samtidigt som andra går omkring, hästar ryktas och gångar sopas.
Terapiverksamheter arbetar ofta med en modell som innebär fullständig närvaro och deltagande av alla parter. Kunderna deras
ledsagare, personal och hästar umgås och deltar i alla moment runt hästarna, stallet och sedan själva rid- eller körövningen.
Terapin handlar om alla ingredienser av rörelse, beröring och sinnlig närvaro.Det är faktiskt en häpnadsväckande känsla att se hur
personer som kanske själva har problem att hantera en rullstol lyfts upp på hästrygg och med diverse hjälpmedel kan rida en häst
och få uppleva den rörelsefrihet som detta innebär. Vad krävs nu av hästen i dessa sammanhang? |
| |
|
Den måste ha ett gott och helt pålitligt lynne. Den ska toler-
era plötsliga ljud, rörelser och händelser utan att reagera
Hästen måste också besitta flera dubbla och delvis mot-sägande egenskaper. Den ska gärna vara livlig men ändå
lugn, lydig och kontrollerbar. Den ska vara mycket känslig
och mottaglig samtidigt som den måste kunna stänga ute
det som INTE ska beaktas. Vilka typer av stimuli gäller?
Ja, en häst i denna verksamhet måste kunna skilja på ett
skänkeltryck som är orsakad av en spasmisk ryckning eller
avsett som ett kommando! Och, det gör den!
Det är en stor fördel att hålla sig till en ras, renrasig, för då
finns möjligheten att följa och använda generation efter
generation. Därmed får man större kontroll och test av
önskade egenskaper. Det blir en del i den helt nödvändiga
tryggheten och kvaliteten i verksamheten. Hästarna kan
därmed också fostras från fölstadiet och hela vägen fram.
Ja, denna fostran blir ju också i sig en del av terapiverk-samhet. Kombinationen trav och terapianvändning
bygger på det faktum att båda verksamheterna kräver
”intelligens” hos hästarna. Kanske är terapidelen också en
terapi för travarhästen?
|
|
|
Den ursprungliga filosofin bakom akademisk ridkonst utvecklades för behoven av häst i krig. Hästen skulle vara lätt i handen,
rörlig och stark. Den måste lyda varje kommando från ryttaren och allra helst villigt. Hästen måste vara kvick och flyttbar i alla
riktningar. Under de senaste årtiondena, när vi börjat hålla hästar för vårt nöjes skull, har intresset för akademisk ridning ökat
snabbt. Detta gäller inte bara i Sverige utan i många andraländer. |
|
|
Övningarna som utförs inom den akademiska ridningen ska
syfta till att göra hästen stolt, rörlig, lätt, smidig, stark och
full av liv. Hur ska då en häst för akademisk ridning se ut?
Den Andalusiska hästen (P.R.E,) var den vanligen använda
rasen i äldre tider. Denna ras har många uttryck som
påminner om den nordiska kallblodstravaren. Den nordiska
hästen, idag mest förknippad med kallblodstravaren, är i alla
avseenden en idealisk häst för akademisk ridning. Rasens
nervkonstruktion och förmåga att variera tonusen i
muskulaturen är unik.
Den nordiska hästen är omvittnad som en häst vars förmåga
till arbete överstiger hans tyngd och styrka med bibehållen
sundhet. Vi tror att detta beror på rasens speciellt goda
förmåga att bruka sin kraft, han vet exakt att ligga precis på
gränsen, varken mer eller mindre. Kallblodets relation till
människan är närmare än många andra rasers. Det är på
grund av dessa faktorer som rasen utvecklat en ovanligt
stark vilja och förmåga att vara sin människa till lags.
Såvitt vi vet finns ingen annan hästras i världen kvar som på något sätt överflyglar dessa unika egenskaper. Att i en och samma individ, i en ras, kunna finna alla dessa eftertraktade egenskaper är vart fall mycket ovanligt. Det är den hästras
som många av oss som är intresserade av akademisk ridkonst valt för sin talang för rörelser i höga skolan. Det vill säga
arbete med mycket hög grad av samling |
|
|
| |
 |
|
| |
 |
ästen, liksom hunden, vill gärna vara till lags.Uppenbarligen ger denna vilja till kommunikation och anpassning en unik
relation mellan människa och djur som vi tycker kan karaktäriseras som empatisk. Hästens förhållningssätt är utan förbehåll
och situationsspecifik. |
Hästens förhållningssätt är utan förbehåll och situations-specifik. Samvaron människa - häst ger stimulans med både fysiska och psykiska dimensioner , vilket blir en kraftfull ingrediens för arbets-, sport-, fritids- och terapi-ändamål.
Dessa aspekter är viktiga för att förstå varför det nordiska
kallblodet, och då Kallblodstravaren, hela tiden finner nya
och viktiga roller i samverkan med människan.
Från 1970 till 2010 har hästantalet i Sverige ökat från drygt
70 000 till ca 300 000 individer. All ökning kan härledas till
nya former av hobby- och kommersiell verksamhet. Trav
och traditionell drag- bruksändamål har i stort stått stilla
antalsmässigt. Kallblodet har vunnit ny uppskattning på
en mängd områden, men andelen kallblod i den totala
populationen är ännu mycket liten.
Den totala populationen av kallblod är 2010 ca 8 000 st i Sverige och det föds knappt 500 föl per år. |
 |
Atom Skøyer'n och Frauke Ebsen
Foto: Camilla Drangel |
|
|
| |
 |
|
| |
|
n rad faktorer talar för en möjlig expansion. Samtidigt
saknas en samlad representation kallblodet för denna
expansion. |
Epilog
Vi har ovan tittat lite djupare på Kallblodstravaren,
en idag erkänd och uppskattad travare i travsporten, som ett framgångsrikt medel i specifikt terapeutiska sammanhang samt för akademisk ridning. Hästens användning för hobby- och fritidsändamål kan ha
liknande ingredienser i sig och liknande effekter,
en friskvård.
Att rida på en häst i skritt ger ungefär samma
fysiska rörelser och träning som att gå. Ju mer ut-vecklad och kommunikativ hästen är både i lynne
och fysik desto större blir dess roll och betydelse.
Kallblodet är i sann mening bevisat mångsidig.
Hästen blir inte bara ett nöjesredskap för välsituerade utan blir för många människor en viktig del i olika livssammanhang.
Användningsområdena är många och i hobby-
och privatsammanhang kan kallblodet göra en
mycket duglig insats inom alla tänkbara aktiviteter. |
|
Detta är ett problem då kunskapsspridningen blir begränsad. Samtidigt saknas nödvändigt hänsynstagande i avels- och marknadsföringsåtgärder. Kallblodstravaren har fram till 2010 endast en officiell organisation i Sverige och Norge, nämligen Sleipner. Sleipner är en travorganisation, se www.sleipner.org.
Dess formella inriktning är:
Föreningen (Sleipner) har till ändamål att främja utvecklingen av den kallblodiga travaren bl a genom:
|
 |
att främja avelsarbetet på sådant sätt att en allsidigt
användbar häst erhålles till gagn för samhället; |
|
att tillvarata rasens tävlingsmöjligheter; |
|
att sprida upplysningar om den kallblo diga travaren
samt samla av den kallblo diga travaren intresserade
personer; |
|
att via utbildnings- och ungdomsverk samhet skapa
intresse och resurser i syfte att bevara den kulturyttring som den kallblodiga hästen utgör. |
Finland representeras travaren genom förening för alla
finnhästar och särskilda föreningar för ridfinnhästar och
arbetsfinnhästar, alltså ingen särskild representation av
travaren.
|
|
|
|