Kallblodstravaren, Döle, Nordsvensk brukshäst och Finnhäst.
Dessa rasers unika karaktärer och genetiska egenskaper samt förståelse av och plats i Norden kan bara förstås om man
vet dess historia och utveckling. Nordens speciella klimat samt kulturella och näringsmässiga historia har format både
hästen och dess användning. Detta skiljer sig på väsentliga punkter från Syd- och Centraleuropa samt Amerika.
Alltsedan hästen tämjdes har behov och användning förändrats. Hästen är, säger man, en kulturras. Ett exempel på
målinriktad, ensartad avel och urval är varmblodstravaren, som har sitt ursprung från slutet av 1700- och början av 1800-
talet. Tre huvudinriktningar skapades som blev kända som Orlov, Amerikanska och Franska travare. Dessa utvecklades
utifrån några olika grundraser där särskilt Arabhästen och de Engelska Norfolk/Hackneyraserna spelade stor roll.
Det Nordiska Kallblodet, med sitt ursprung från
någon gång 2- 3 000 år före Kristus, har över århund-radena förändrats genom avel, urval och inkorsningar. Ursprungligen användes hästen kanske mest som kött- och mjölkproducent och för offerritualer, sedermera som klövje- skjuts- och körhäst för att sedan också bli en ridhäst.
Tidigt premierades tålighet och förnöjsamhet varför en stor häst sällan behövdes eller kunde födas .Krigs-makten och dess behov var under historisk tid kanske den dominerande kraften för avelsåtgärder.
|
|
 |
Hästhållningen var för det stora flertalet hästar förlagd hos allmogen, och då även för militärens behov.Verkligheten på
slagfälten och under förflyttningar visade att kallblodet var tåligt och arbetsdugligt och i längden mycket konkurrenskraftig,
ja ofta beskrivna i termer som överlägsna. Dessa lätta, och relativt sett mindre, hästar visade sig lämpade för fälttågens
krävande förhållanden. Utöver militärens stora behov fanns ökade behov för transporter, vilket skapade den så kallade
forbondetiden. Den sägs formellt pågått från 1645 till 1880, men forbonden fanns i princip långt tidigare. Framkomligheten
var allmänt sett begränsad eller skedde på snö och is. Forbondens transportverksamhet var koncentrerad till vintern där
släden var ytterst effektiv på packad snö och is. Turerna baserades på uppgjorda farleder mellan norrlandskusten och isfria
hamnar i Norge, Mellansverige och Christiania (Oslo), samt Norrland och framförallt Stockholm.
Handel mellan Sverige och Norge har med all sannolikhet pågått på detta sätt ända från tidig vikingatid. Det finns dokument
från t.ex. 1100-talet som reglerar färd och handel över gränserna. Här låg alltså stora delar av den svenska godstrafiken,
eftersom importen och exporten vintertid gick över Norge och stora varugrupper som malm, järn, järnvaror och lin ingick.
Det krävs inte alltför stor fantasi för att förstå att dessa foror, med upptill hundratalet hästar i varje resa, pågick över flera
veckor under krävande och knappa förhållanden. Vi kan utan tvivel inse att här krävdes friska, tåliga, förnöjsamma och
arbetsvilliga hästar.
Vi har här exemplifierat turerna från och till Sverige via isfria hamnar i Norge. Snön och isen var dock viktig för alla
samfärdsel i Norden, även Finland, och som sagt en specifik fördel för Norden.
Persontrafiken hanterades av skjuts- och diligenstrafiken. Den senare hade i Sverige en kort men intensiv period mellan
ca 1830 och ca 1890. Olika skildringar från densamma vittnar om hur denna trafik oftast var en enda stor plåga för både
hästar och passagerare. Nordisk terräng och vägväsende var definitivt inget för diligenstrafik. Skjutsväsendet hade en
betydligt längre historia i Norden, i Sverige formellt från 1279/80 till 1933. Skjutsandet pågick dock långt innan 1280 och
har nog sin upprinnelse ända från att hästen blev en körhäst. Skjutsverksamheten blev speciell för Norden.
Hästen, dåtidens ”personbil”
 |
|
Denna bakgrund förklarar också de starka sambanden
mellan böndernas hästhållning och behoven av häst för
snabbare transportändamål. Det nordiska kallblodets roll
blev därmed unik. Förutsättningarna krävde en mång-
sidig häst och utrymmet för stark specialisering var litet.
Under 1800-talet antog verksamheten än mer närings-
former och skjutshållningen utlystes i form av entre-
prenad. Betydelsen av bra och lämpade hästar ökade.
Hästskjutsningen blev i efter-hand också ett komplement
till järnvägen och skedde på kortare avstånd. Intresset
för en raskare och ädlare häst ökade därmed och de ekonomiska förutsättnin-garna kom till. Nu handlade
det också alltmer om kortare transporter av varor; mejeriprodukter, virke, drycker etc. |
På 1800-talet framförde militären, inspirerade av Napoleons framgångar på slagfältet med sina stora fullblod, behoven
av en större, uthålligare och ädlare häst. Detta behov utvecklades samtidigt med, och kanske också grundat i det faktum,
att det Nordiska kallblodet hade degenererats påtagligt. Situationen var tämligen lika i Norden. En fattig befolkning hade
ringa förståelse och små medel för att satsa på avel och rasvård. Stora delar av lanthästpopulationen bestod av små och
oansenliga hästar med exteriöra brister. Normalstorleken var 125 cm och ytterst få exemplar kom upp i 140 cm mankhöjd.
Rasen skulle nu, enligt överheten, utvecklas bland annat via korsningar med varmblodsraser. Begreppet trav och
travegenskaper verkar inte ha funnits med i avelsmålet eller urvalsgrunderna. Skälen för valet av inkorsningar får
hämtas dels ifrån de ovan beskrivna månghundraåriga kraven från militärt håll dels från de nu starka influenserna från
Frankrike och kontinenten
Från ca 1860 till 1950 fick kallblodet en ny roll som kraftfull och snabb dragare i jord- och skogsbruk och för militären.
Den ersatte då oxen, och aveln inriktades mot grövre och större individer.
Kallblodets speciella karaktär har spelat en stor roll för dess användning och dess långa historia i samhällets tjänst.
Vi citerar veterinären och hippologen Wilhelm Hallander som är en av beskyddarna och grundarna av den Nordsvenska
rasen via sitt arbete i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. I det arbetet sammanställde Hallander en ”Stambok öfver
Nordsvenska Hästar” som utgavs 1909. Hallanders ord och beskrivning riktar sig till det Nordsvenska kallblodet, just den
rasvariant han själv starkt bidrog till att skapa, men kan sägas gälla generellt för det nordiska kallblodets olika varianter.
”Det bästa hos den nordsvenska hästen är hans inre, fysiologiska egenskaper…..
»Den håller mer än den lofvar.» Se där ett omdöme, som ofta fälles vid tal om denna häst! Och omdömet har varit
och är befogadt. Nordsvenska hästens konstitution är den bästa! Hela hans organism arbetar väl, en viss torrhet,
hårdhet, fasthet, seghet och energi genomgå så att säga, denna hästs väfnader, skelett, muskler, senor, band, lungor
och allt, ett förhållande, som är alldeles särskildt värdt att beakta och har stor betydelse for Nordsveriges häst.
Nordsvenska hästen har tack vare dessa sina väfnaders fysiologiska beskaffenhet, deras väfnadsenergi, egenskaper
sådana som uthållighet, seghet, hårdhet och förnöjsamhet och därmed förmågan att på jämförelsevis dålig kost och
under i öfrigt ogynnsamma förhållanden uträtta mycket arbete. I nära samband därmed och ej minst beroende på hård
tandsubstans står denna hästs ej oviktiga egenskap att blifva gammal och att ännu vid hög ålder hålla hull, vara rörlig
och energisk. Nordsvenska hästens motståndskraft mot sjukdommar, hans mindre känslighet for tvära öfvergångar från
arbete till hvila och tvärtom äro likaledes värdefulla egenskaper, som i detta sammanhang förtjäna ett omnämnande.
I förhållande till sin massa eller med andra ord till hvad denne häst har att lägga i selen, visar den framför allt vid
timmer- och malmkörslor en hart när otrolig styrka.
Nordsvenska hästen är därtill af naturen renlig - därigenom fördelaktigt skiljande sig från en del korsningsprodukter -
from och klok, hvilket senare tager sig uttryck bland annat i denna hästs förvånande förmåga att ofta på egen hand,
som löshäst eller under betesgång, taga sig fram i skog och mark, på igensnöade vägar och på myrar. Jag anser det
onödigt att närmare ingå på dessa den nordsvenska hästens för Nordsverige så viktiga egenskaper, hvilka tillvunnit
honom bebyggarnes kärlek, och gjort och göra, att den ej sällan räknats och hålles som ett af »stöden i gården»,
ja nära nog som »medlem af familjen».”
I det moderna postindustriella samhället blev nya behov av hästhållning inte bara tydliga, utan alltfler människor får råd
att hålla häst för sådana behov. Häst för fritid och egen skull var inte längre bara för det övre ståndet. Från slutet på 1960-
talet har denna utveckling blivit mycket påtaglig. Hästantalet har följdriktigt fyrdubblats under de senaste 35 åren och är
2009 drygt 300 000!
Merparten av denna expansion har skett för ponnyraser, olika varmblodsraser och Islandshästen. Under senare år har det
Nordiska kallblodet uppmärksammats på liknande sätt. Kallblodets förmåga att fungera med kraft, rörlighet och uthållighet
medför en mångsidig användning som rid- kör- last- och dragdjur. Denna mångsidighet sätter kallblodets betydelse och
roll i ett modernt samhälle i ett betydligt bredare perspektiv än bara brukskörning, travsport och tävlandet som sådant.
 |
Denna snabbskiss visar exempel på stora svängningar i hästens roll i samhället, särskilt då vår historiska
lanthästras. Därmed har också kallblodets utseende, storlek och egenskaper påverkats. Förändringarna
måste mot denna bakgrund falla sig förklarliga och förståeliga, ja till och med självklara. |
Mot denna bakgrund kan vi förstå varför det Nordiska kallblodet hela tiden finner nya och viktiga roller i samverkan med
människan. Den har gång på gång visat sig som en ytterst duglig häst oavsett användningsområde. Ju mer utvecklad och
kommunikativ hästen är både i lynne och fysik desto större blir dess roll och betydelse. Kallblodets historia borgar för en
genuin grund av sådana egenskaper.
Med början ca 1860 har den norsk-svenska kallblodsaveln efterhand utvecklats till tre raser, Dölen, Nordsvensk brukshäst
och Kallblodstravaren. De två förstnämnd har utvecklats och anpassats till en något kraftigare häst enligt krav formade
inom jord- och skogsbruk samt dragbehoven hos militären. Detta har medfört några exteriöra särdrag. Kallblodstravaren
har efterhand utvecklats till en lättare ras med fokus på travförmågan. Finnhästen har sedan början på 1900-talet renavlats
och utvecklats till en genuin kallblodsras. Inom rasen har efterhand några olika delgrupper utkristalliserat enligt olika behov
som dragare, travare respektive ridändamål.
Texten är ett utdrag och sammanfattning från boken
Vår Kallblodstravare– från lanthäst till folkets häst, 2007
 Här finns en utskriftvänlig PDF
|