| |
 |
| |
 |
 Här finns en utskriftvänlig PDF |
|
| |
 |
ordsvensken har en mycket speciell bakgrund och utvecklingshistoria väl värd att känna till.
Tyvärr har dess historia förkortats och endast återgivits rapsodiskt i modernare texter. Diskussion om den
Nordsvenska brukshästen har förts på ett sådant sätt att dess historia ofta misstolkats. |
|
Den Nordsvenska brukshästen började renavlas under
de sista åren av 1800-talet och fick omkring år 1900 sitt
rasnamn. Rasen är i grunden ett urval ur, och en utmejsling
av, det Nordiska kallblodet för mycket specifika exteriöra
egenskaper lämpade för tyngre dragarbete i jord- skogs-
och militärbruk. Hästen har därför en mycket lång historia i
människans tjänst och utveckling som brukshäst.
Situationen i slutet på 1800-talet kan nog kännetecknas
som kaotisk. Den tidigare så uppskattade och användbara
Lanthästen, den mer än 1000-årige hästen, var i stort sett
utplånad och ersatt med alla möjliga varianter. Samtidigt
var efterfrågan på dugliga arbetshästar i snabb ökning
(hästantalet i Sverige steg ju från ca 250-300 000 1850 till
ca 725 000 1920). Importen av hästar var stor. Utöver en
stor ardennerimport togs ca 3 000 kallblod årligen in ifrån
Norge.
| |
Gimle 425 ee. Dovre u. Galdebruna född 1890.
En linjebildare för Nordsvensk Brukshäst | |
|
I detta läge bildades 1894 Södra Dalarnes Hästavelförening i syfte att bevara och utveckla den svenska Lanthästen.
Veterinär Hallander (sedermera professor) var en drivande kraft. Man utvecklade också, mycket fyndigt och kraftfullt,
en ny och slagkraftig benämning på den nya rasversionen
– Nordsvensk häst -. År 1900 blev benämningen ”officiell”.
En första åtgärd var att importera ett antal norska hingstar, utvalda ur Dölerasen, med den exteriör och de egenskaper man nu
eftersträvade. Det blev naturligt nog den grövre versionen av Dölen. Dessa korsades med utvalda svenska ston, men en import
av norska ston ägde också rum.
Succén blev omedelbar och en viktig del av renavelsarbetet var statens inrättande av hingstuppfödningsanstalten Wången från
år 1902. 1903 infördes stränga prestationsprov för rasen och 1924 inrättades stamboken. En preliminär stambok utgavs av
Hallander redan 1909. Prestationsproven har genom åren arbetats fram för att kolla kvaliteten på den kompakta, mycket aktiva och
rörliga hästen med mycket god arbetsförmåga. Den största prägeln har hingstarna Valde 643 och Benus 652, båda
Wångenhingstar, satt på dagens Nordsvenskar.
Den nya rasen och versionen av det Nordiska kallblodet, Nordsvensk brukshäst, blev som sagt i huvudsak en häst för norra
halvan av Sverige. Ardennern (och halvardennern) dominerade i antal ända fram till 1950-talet. Arbetshästen avvecklades
snabbt efter 1930-talet och var i praktiken avvecklad inom jordbruket i tidigt 1950-tal och i Skog- och militärbruk under 1960-tal.
Idag är den Nordsvenska brukshästen en kulturras med särskilt skydd. Den har också i stigande grad funnit ny användning
som hobbyhäst och i fritids- och turistnäringar. |
 |
| |
 |
|
| |
 |
 |
asen är alltså drygt 100 år gammal, men kännedom om hästens ursprung och rasens förhistoria under 1800-talet
ger oss en god förståelse om rasen. Vi gör här en snabb sammanfattning av huvuddragen, men läs gärna också
texten om det Nordiska kallblodet. |
|
Några särdrag från utvecklingen under 1800-talet ger oss en förståelse för rasens framkomst.
Vid 1800-talets början var det svenska kallblodet, allmänt kallad Lanthäst, i mångt och mycket en överexploaterad degenererad
häst. Överutnyttjad som skjutshäst, militärhäst och allmän brukshäst, men samtidigt ägd och av en fattig landsbygdsbefolkning
utan avelsplaner och medel för avel hade hästen bland annat minskat till ponnystorlek. Medelhöjden var kanske 125 cm.
I detta läge blev militärens behov, inspirerade av Napoleons ryttarkompanier med stora varmblod, uppmärksammade av staten
och åtgärder vidtogs för att förstora och förädla lanthästen. Avelshingstar (halvblod och varmblod) utstationerades och påbud om inkorsningar gavs.
Denna utveckling gav jord- och skogsbrukarna en häst som inte passade, var vekare och sjukligare, varför nya krafter uppstod.
Enskilda större hästhandlare och hushållningssällskap gjorde dels motstånd till denna utveckling men främst vidtog egna initiativ
till import av utvalda hingstar från Norge, så kallade Dölehästar. Under några decennier vid mitten på 1800-talet importerades
härvid en rad kända och betydande hingstar. En ”ny” version av större och mer renodlade Lanthästar kom till. Flera av dessa
hingstar blev vad vi kallar avelsmatadorer som Modig 121 och sonen Brask-Modig. Inom parantes kan vi också notera att denna
nya version också var synnerligen travdugliga varför de blev populära i det begynnande allmänna travintresset. Vi ska också
komma ihåg att ursprunget till importen och aveln var marknaden för hästar. I allt väsentligt användes hästen vid denna tid
som kör- och skjutshäst samt för ridning, dvs dåtidens transportväsende.
|
I mitten på 1800-talet uppstod en ny tredje trend at
t uppmärksamma och som sedermera blev kärnan för
framtagandet av den nordsvenska rasen. Ny teknik i jordbruket
samt de allt starkare kraven på ökad produktivitet inom jordbruket
(samhället behövde föra över arbetskraft från jordbruket till den
nu snabbt växande industrin) ställde krav på att oxen ersattas
med snabbare och starkare dragare. Oxen var vid denna tid den
helt dominerande dragaren. Blickarna riktades mot hästen, men
då en större och starkare häst än det dåvarande nordiska
kallblodet.
Så kom det sig att den Belgiske Ardennern importerades i stort antal och sedermera korsades med svenska lanthästston. I en
snabbt växande efterfrågan på häst i jordbruket och snart nog i
skogsbruket och militären (för tyngre arbeten) korsades ett allt
större antal av de bättre stona med ardennerhingstar.
En halvardenner kom till som visade sig vara ytterst lämplig i
storlek och lynne. Denna häst blev snabbt populär men tyvärr
visade sig korsningen i nästa led utveckla allvarliga defekter
som t ex hovbroskförbeningar.
|
Kerrim 1599, e. Hejda 1316 u. Nilsine e. Skartind (Briminlinje).
Född 1961 och exempel på senare tids grövre typ. | |
Innan vi är framme vid slutsatsen, Nordsvensken, ska vi också
notera en viktig geografisk faktor. Skillnaden i behov mellan södra Sverige (Stockholm och söderut) samt norra Sverige var påtaglig. Den norra halvan hade dels en annan näringsstruktur (bl a mycket handel-transporter över Norge- samt mer småskaligt näringsliv) dels ett annat klimat med mycket snö. För dessa behov var större och tyngre samt mindre rörliga hästar en belastning. Här efterfrågades alltså en arbetsvillig, tålig men lättare och rörligare häst, dvs det som den klassiska Lanthästen stått för. Namnet Nordsvensk häst känns därför som en naturlig slutstation för denna utveckling.
Idag används Nordsvensken i allt större utsträckning som familjehäst och lämpar sig väl både som rid- och körhäst både till barn och vuxna. |
|
| |
 |
|
|
| |
|
|
|
|
| |
 |
från 1930-talet och framåt uppstod allt oftare konflikter mellan företrädare för en lättare respektive en tyngre häst.
Förenklat kan vi kalla det en kamp mellan travintressen (särskilt efter totons införande på 1920-talet) och bruksintressen,
men här fanns också tydliga regionala dimensioner |
|
| |
. I Värmland, Dalarna och Dalsland fanns många företrädare
generellt för en lättare häst. Som ett resultat skedde en rasdelning
1964 mellan en travarras och en bruksras. Nämnda konflikter har
tyvärr efterdyningar än i denna dag vilket i flera avseenden är till
nackdel för båda raserna. Vi nämner detta här eftersom det
påverkar synen på särdrag inom gruppen Nordiskt kallblod.
Dels förvanskas historien, dels förvanskas hästarnas företräden
och specifika egenskaper. Detta är till men eftersom varje ras
borde utvecklas och företrädas av egna meriter och inte av
förmenta egenskaper av andra raser.
Nordsvensken karaktäriseras som en rörlig, muskulös och lättare draghäst med god uthållighet och ett gott lynne. Rasen är ovanligt långlivad och anses vara immun mot de vanligaste hästsjukdomarna.
|
Cyklon 670 e. Gulhövding u. Freja. Född 1926 och en betydande uppföljare från Gimle-linjen | |
|
|
|
 |
|
| |
|
|
 |
n typisk nordsvensk har ett kantigt och ganska stort huvud i förhållande till övriga kroppen.
Halsen är kort och tjock, bröstdjupet är stort, bogen kraftfull och sluttande. Benen är starka och korta med hovskägg.
Man och svans är yviga, ryggen kan ibland vara lång men stark. |
|
.
|
|
Alla hela färger är godkända för rasen, dock med undantag för gulanlag i dubbel uppsättning. Avblekbar skimmel är godkänd om den kan härledas till den norska Dölehästen. Mankhöjden på en nordsvensk ligger vanligtvvis mellan 150cm och 160cm.
Samtliga godkända avelshingstar i nordsvensk avel ska idag
vara friröntgade från hovbroskförbening, klarat sig igenom en
veterinärundersökning, avlagt bruksprov vid 4 års ålder eller
senare samt att ha erhållit lägst 40p exteriört.
.
|
Skogshästen Brion 1976, Nordsvensk brukshäste, körkarl PärHöglund och fotograf Jan Sundberg.
Bild visad på järvsöfaksutställning Stene gård i Järvsön |
|
|
|
| |
 |
|
|
| |
|
|
|
|
|
amtiden för Nordsvensken ser ljus ut men det krävs en liten gnutta nytän kande om rasens popularitet stadigt ska
vandra uppåt. Nordsvensken är en utomordentligt god ridhäst och för att den yngre generationen ska fortsätta avla
aktivt behövs ett ridprov som alternativ till körprovet som idag är obligatoriskt vid stambokföring. |
Även ökad kunskap om färger och dess genetik behövs också tillföras så de Nordsvenskar med fulla stammar men med t.ex. dubbla gulanlag kan få ett avelsvärde i framtiden.
 |
Valde 643 e. Ingmar u. Krona. Född 1923 och går via den
i Sverige vanlige Gubben 345 tillbaka till linjebildaren Toftebrun | |
| |
|
|
|
|